Idag har jag varit i stan med två kompisar och kollat i affärer för det är sommar rea nu, min ena kompis var på shopping humör och handlade lite saker :) Jag slösade pengar på två calipoo, eller slösade det var ju gott ;D. Vi satt en stund vid björns trädgård och kollat på när folk skatade och åkte trix cyklar, det tyckte jag var ganska coolt faktiskt. Jag hade typ slagit ihjäl mig och jag skulle testa göra en del saker som dom gjorde :P

Nu sitter jag iaf hemma hos min kompis och testar hennes nya bärbara dator (åå jag vill ha en), men jag ska iaf sova här ikväll :)

Jag vet inte om jag har skrivit det men min moped blev stulen förut, jag blev jätte arg och ledsen. Nu har det hänt samma sak för min kompis, hennes moped har blivit stulen! Jag fattar inte vad det är för samhälle vi lever i, man kan inte ens ställa sin moped utanför sitt hus, ihopkedjad i något. Båda vi hade bra lås, riktiga mopedlås, men dom som gör sånt här är säkert duktiga och tränar på alla möjliga lås. Jag blir bara så arg! Varför måste folk ta saker från andra, kan dom inte gå och köpa något själv, det finns begagnade billiga om man inte har så mycket pengar. Jag tycker det är orättvist att vissa lägger ut massor med pengar på en moped, lås och tillbehör & så kan någon bara gå och sno den hur enkelt som helst. Jag blir bara så arg att man inte kan få ha något ifred!

Dagarna går bara snabbare och snabbare, det var tolv dagar sen vi slutade skolan. Idag har jag inte gjort så mycket, jag har laddat upp massor med bilder på bilddagboken och rensat mitt skåp i hallen som är fullt med hudvårdsprodukter, smink, nagellack och massor annat. Det var ganska skönt att slänga massor med saker i skåpet för man hittar mycket lättare saker nu :). Nu ska jag fortsätta kolla igenom kartonger och lägga ner saker i kartonger som ska upp till vinden, jag ska äntligen åka upp med kartongerna till vinden, jag har varit jätte seg på det, men äntligen ska det hända & jag ska fixa iordning mitt rum.

I söndags åkte jag, Sofie & Esther till Sofies land i Norrtälje Skärgård. Deras hus, bastu, brygga och allting var skitsnyggt, jag har aldrig varit där förut men det var verkligen jätte fint där. Vi badade, bastade, åkte båt och gjorde andra roliga saker. Det är alltid roligt att vara med Sofie & Esther <3. Jag har värsta svan fobin, jag verkligen hatar svanar, dom är fina och så, men ush, jag är jätte rädd för dom!. Jag hade iaf jätte roligt och jag hoppas att vi kan hitta på lite saker tillsammans i sommar :)

Egentligen är det ju söndag nu klockan är ju över tolv men jag skriver som om det vore lördag idag. För idag var jag & mitt bowlinglag hemma hos en tjej som spelar i laget. Vi åt jätte god mat, kollade på fotbollen, pratade & sjöng singstar. Det var jätte roligt och trevligt, måste göras igen :). Det var dåligt att Sverige förlorade, det var typ en minut så får dom det där målet. Aja det förstörde inte våran kväll, vi hade roligt ändå ;P

Imorgon/Idag söndag, ska jag åka till min kompis land. Vi ska mötas tjugo i åtta i centrum så jag ska gå och lägga mig nu, för jag är fett trött, jag vet inte varför men jag är det, haha. Jag kommer vara ännu tröttare i morgon bitti :P Jag måste bara lägga ner kläder i väskan sen lägger jag mig i min säng och snarkar. Vi kommer iaf ha fett kul på hennes land, det tror jag iaf ;D

GOD NATT :D <3

Det finns en sak som jag inte ha berättat för dom som läser min blogg & andra personer är att  jag har en sjukdom, en hårsjukdom, Alopecia Areata närmare bestämt. Det är en sjukdom som gör att jag tappar håret på huvudet fläckvis, det finns inget botemedel till sjukdomen så det finns inget att göra, jag har prövat massor med salvor och andra saker men inget funkar. Min moster har samma sjukdom som mig fast hon har det mycket värre än mig, hon har tappat allt sitt hår medans jag bara har fläckar. Hon använder peruk och hennes peruker ser ut som vanligt hår. Vi har funderat på om sjukdomen kanske är genetisk men vi tror att det beror mycket på stress och hur man mår psykist.

Mina föräldrar upptäckte att jag hade denna sjukdom när jag var fem år, vid cirka sju års ålder blev sjukdomen värre och jag tappade nästan allt mitt hår. Jag började använda en liten solhatt för att dölja fläckarna som bara blev fler och fler, då gillade jag den jätte mycket men när jag tänker efter så var den inte så snygg, men jag var bara sju år så det spelade inte så stor roll då bara den täckte mina fläckar. Jag hade vänner i skolan men jag tror inte riktigt dom flesta fattade hur allvarligt det var och hur dåligt jag mådde av det.

Det fanns en del killar som "mobbade" mig, dom gav mig dumma kommentarer och så var det en gång jag speciellt kommer ihåg för att det är en av det "värsta" jag har blivit utsatt för som liten. Jag var ute på skolgården och hade min hatt på mig så var det en kille som höll på att reta mig och tillslut så drog han av min hatt och sprang iväg med den och klättrade upp på ett bollplank och satte sig där så att jag inte skulle nå honom. Jag stod på skolgården och grät medans han retade mig, som tur var så gick min storesyster i samma skolan och kom ut på skolgården när jag stod och grät, hon gick fram till mig och frågade vad som hade hänt och jag berättade allt. Min syster började skrika på killen och drog ner honom från bollplanket, hon fortsatte skrika på honom och frågade honom varför han hade gjort som han hade gjort och tvingade honom att be om ursäkt och ge tillbaka hatten. Tack Carro för att du fanns där just vid den tidpunkten för jag visste verkligen inte vad jag skulle göra och tack för att du hjälpte mig.

Det gick ett tag sen så tog mina föräldrar beslutet att jag skulle få min första peruk, för att jag skulle må bättre än vad jag hade gjort hittils. Jag var jätte stolt när den kom och jag älskade mitt nya hår, jag hade inga problem med den. Då tyckte jag att den var skitsnygg och jag verkligen passade i den, men egentligen så var den för stor för mig och heeelt fel färg. Men jag mådde bra av det och gillade verkligen den.

Sen började mitt hår att växa tillbaka och jag slutade använda peruken och hade först jätte kort hår och sen växte det på, men jag fick aldrig jätte långt hår för det gillade jag inte ens själv. Allt var okej ända från klass 3 till klass 6. Jag böt då skola och började i en ny klass med ganska många kompisar från min förra. Jag hade inte speciellt tjockt hår men jag hade heller inga fläckar, håret var axellångt och jag mådde bra.

Tills i slutet av åttan då jag märker att jag börjar få fläckar igen, ingen i min skolan visste att jag hade en sjukdom förutom dom jag hade gått i skolan med förut och andra som kanske har fått reda på det på något annat sätt. Jag blev stressad psykiskt och det är inte bra om man har sjukdomen som jag har, för den påverkas mycket av stress. Jag tappade mer och mer hår och jag mådde mer och mer dåligt eftersom det kändes värre än vad det gjorde första gången jag tappade mitt hår för då förstod jag nog inte riktigt lika mycket som jag förstår idag. Först började jag täcka dom kommande fläckarna genom att ha på mig tröjor med luvor, fixa håret med spännen o.s.v. Men det räckte inte efter ett tag, jag började då använda såkallade bandanas som täcker hela huvudet. Jag blev mer och mer van vid att ha bandanas för jag köpte olika färger som matchade kläderna och jag mådde bra att ha på mig den.

Jag har med åren börjat stå på mig själv om någon är taskig och jag har därför blivit lite kaxig, men det kan vara bra för mitt självförtroende. Folk tror säkert att jag alltid har haft ett jätte bra självförtroende och att jag kan stå på mig själv men innerst inne så är jag lika svag som jag kände mig första gången jag tappade mitt hår.

Halva åttan och hela nian har jag haft känslan av att någon skulle dra av min bandana eller hålla på med den, jag har också alltid haft känslan av att folk kolla på mig och pratar om mig bakom min rygg. Men egentligen vad har jag gett dom för annat val, jag har aldrig vågat berättat för någon elev i skolan förutom mina vänner för att jag vet inte hur folk ska reagera. Så därför ska jag inte säga att jag får skylla mig själv men bara för att jag inte har berättat för folk så har jag mått psykiskt dåligt. Om man är tjej och går på högstadiet såklart att man vill ha sitt hår, håret är speciellt för alla tjejer under tonåren, man vill fixa och trixa med det.

Nu har det blivit värre och jag bestämde mig i början av detta år att skaffa en peruk, något som jag inte kommer ångra för jag ska börja på gymnasiet i höst och det blir en ny start och det kommer kännas skönt att börja på det gymnasiet jag har valt. Jag är ganska säker på att jag kommer in och min syster går på det gymnasiet och det är lite därför jag vill börja just där, det verkar bra och så men jag kommer känna mig trygg som jag gjorde den där gången i tvåan när hon skyddade mig. Hon kommer inte kunna skydda mig hela livet men hon kan hjälpa till och se till att ingen mobbar mig på gymnasiet & det känns skönt att ha den fördelen.

Jag har förstått att det är inte mitt fel att jag har denna sjukdom, den är något som jag föddes med och det är något som jag måste leva med, that´s it. Därför har jag börjat berätta det för fler och fler jag träffar och det tycker jag är skönt & när man blir äldre så är det inte folk som "mobbar" än, folk förstår då att det är inget som jag vill ha men det är något jag måste leva med.

Idag var jag hos perukmakaren som hade fått in min peruk och hon klippte till den och fixade den lite. Min mamma och syster var med mig och stöttade mig. Jag tog på mig den när jag gick därifrån & jag tyckte att den var lite glansig och stor men jag kommer vänja mig vid den. Det är ju lite mycket hår än vad jag hade förut så jag får ju vänja mig vid det. Men dom jag har träffat hittils tycker att den är snygg och ser naturlig ut. Mitt självförtroende kommer nog bli mycket bättre när jag har denna peruk, jag kommer känna mig som alla andra.

Det ända som jag känner nu är hur folk kommer reagera när dom ser mig, kompisars föräldrar/syskon, kompisar och andra. Därför ska jag berätta om allt detta om det är någon som undrar & detta tycker jag var är ett bra steg att göra, att berätta om allt det här, för att jag ska må bättre psykiskt.

Min familj, släkt och vänner har alltid stöttat mig i detta och har alltid funnits där för att prata. Jag tycker det är jätte skönt att ha en familj som bryr sig om hur jag mår och hjälper mig. Mina vänner har också varit till stor hjälp och alltid behandlat mig som alla andra.

Tack till alla som har ställt upp och hjälpt mig när jag har haft det svårt, ni kanske inte anar hur mycket det betyder för mig, men ett stort tack till er <3

---

Matchen är snart slut mellan Sverige och Grekland. Jag har kollat lite till och från, men det var så härligt när Zlatan Ibrahimovic gör Sveriges första mål och det var ett snyggt mål också. Strax där på krigar Petter Hansson in bollen i mål och det blir 2-0. Sverige leder alltså med två-noll över Grekland & Sverige har verkligen spelat en bra match hittils tycker jag. Däremot så tyckte jag att det var riktigt fult när en kille sparkar Zlatan mellan benen & när Chippen får en spark när han ligger ner. Grekland spelar fult och försöker få Sverige att komma och ta bollen så att dom kan kontra, men jag tycker att Sverige gör en bra match.

JAA!! Det slutade 2-0 till oss, Sverige gjorde verkligen en bra match, så jevla sköönt!! :D